Unsur genetik egois

Unsur genetik egois (dari segi sejarah juga disebut sebagai gen egois, gen ultra-egois, DNA egois, DNA parasit dan penjahat genom) ialah segmen genetik yang dapat meningkatkan pemindahannya sendiri dengan mengorbankan gen lain dalam genom, bahkan jika unsur genetik ini tidak memiliki kesan positif atau negatif bersih pada kecergasan organisme.[1][2][3][4][5][6] Genom secara tradisional dipandang sebagai unit kohesif, dengan gen yang bekerja bersama untuk meningkatkan kecergasan organisme. Namun, ketika gen memiliki kawalan ke atas pemindahannya sendiri, aturan dapat berubah, dan seperti semua kumpulan sosial, genom rentan terhadap perilaku egois oleh bahagian dari genom.

Pengamatan awal dari unsur genetik egois dibuat hampir seabad yang lalu, tetapi topik tersebut tidak mendapatkan perhatian meluas sampai beberapa dekad kemudian. Diinspirasi oleh pandangan gen berpusatkan evolusi yang dipopularkan oleh George Williams[7] dan Richard Dawkins,[8] dua makalah diterbitkan secara berurutan di Nature pada tahun 1980 – oleh Leslie Orgel dan Francis Crick[9] dan oleh Ford Doolittle dan Carmen Sapienza[10] – memperkenalkan konsep unsur genetik egois (pada masa itu disebut "DNA egois") kepada komuniti saintifik yang lebih meluas. Kedua-dua makalah tersebut menekankan bahawa gen dapat menyebar dalam suatu populasi terlepas dari pengaruhnya terhadap kecergasan organisme sepanjang gen tersebut memiliki keunggulan pemindahan.

Unsur genetik egois kini telah dihuraikan dalam sebahagian besar kumpulan organisme, dan unsur genetik tersebut menunjukkan kepelbagaian yang luar biasa dalam caranya menggalakkan pemindahannya sendiri.[11] Meskipun telah lama dianggap sebagai keanehan genetik, dengan sedikit kerelevanan untuk evolusi, unsur genetik egois kini diperakui untuk mempengaruhi sejumlah besar proses biologi, ber,ula dari ukuran dan binaan genom hingga spesiasi.[12]

Rujukan sunting

  1. ^ Werren JH, Nur U, Wu CI (November 1988). "Selfish genetic elements". Trends in Ecology & Evolution. 3 (11): 297–302. doi:10.1016/0169-5347(88)90105-x. PMID 21227262.
  2. ^ Hurst GD, Hurst LD, Johnstone RA (November 1992). "Intranuclear conflict and its role in evolution". Trends in Ecology & Evolution. 7 (11): 373–8. doi:10.1016/0169-5347(92)90007-x. PMID 21236071.
  3. ^ Hurst LD, Atlan A, Bengtsson BO (September 1996). "Genetic conflicts". The Quarterly Review of Biology. 71 (3): 317–64. doi:10.1086/419442. PMID 8828237.
  4. ^ Hurst GD, Werren JH (August 2001). "The role of selfish genetic elements in eukaryotic evolution". Nature Reviews. Genetics. 2 (8): 597–606. doi:10.1038/35084545. PMID 11483984.
  5. ^ McLaughlin RN, Malik HS (January 2017). "Genetic conflicts: the usual suspects and beyond". The Journal of Experimental Biology. 220 (Pt 1): 6–17. doi:10.1242/jeb.148148. PMC 5278622. PMID 28057823.
  6. ^ Gardner A, Úbeda F (December 2017). "The meaning of intragenomic conflict". Nature Ecology & Evolution. 1 (12): 1807–1815. doi:10.1038/s41559-017-0354-9. hdl:10023/13307. PMID 29109471.
  7. ^ Williams, George Christopher (2008-09-02). Adaptation and Natural Selection A Critique of Some Current Evolutionary Thought. Princeton University Press. ISBN 978-1-4008-2010-8. Unknown parameter |name-list-format= ignored (bantuan)
  8. ^ Dawkins, Richard (1976). The Selfish Gene. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-109306-7. OCLC 953456293. Unknown parameter |name-list-format= ignored (bantuan)
  9. ^ Orgel LE, Crick FH (April 1980). "Selfish DNA: the ultimate parasite". Nature. 284 (5757): 604–7. doi:10.1038/284604a0. PMID 7366731.
  10. ^ Doolittle WF, Sapienza C (April 1980). "Selfish genes, the phenotype paradigm and genome evolution". Nature. 284 (5757): 601–3. doi:10.1038/284601a0. PMID 6245369.
  11. ^ Burt, Austin; Trivers, Robert (2006-01-31). Genes in Conflict. Cambridge, MA and London, England: Harvard University Press. doi:10.4159/9780674029118. ISBN 978-0-674-02911-8. Unknown parameter |name-list-format= ignored (bantuan)
  12. ^ Werren JH (June 2011). "Selfish genetic elements, genetic conflict, and evolutionary innovation". Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America. 108 Suppl 2 (Supplement 2): 10863–70. doi:10.1073/pnas.1102343108. PMC 3131821. PMID 21690392.

Bacaan lanjut sunting

  • Burt, Austin; Trivers, Robert (2006). Genes in conflict: the biology of selfish genetic elements. Harvard University Press. ISBN 978-0-674-02722-0.